“Vi skriver allt som sägs” brukar vi skrivtolkar säga om vårt yrke. Det är lite av ett internt skämt hos oss, men understryker också vad jobbet till syvende och sist går ut på – att skriva allt som sägs i ett visst rum eller sammanhang.
Som tolkanvändare kan det vara bra att veta att tolkens uppgift är att återge just allt som sägs – vilket innebär att det inte ska vara lönt för någon att försöka prata över huvudet på en person med hörselnedsättning.
Kammarkollegiets skrift “God tolksed”, som tydligt sammanfattar lämpliga förhållningssätt för alla tolkprofessioner, skriver följande:
“Om någon av parterna i tolkkningssituationen samtalar med en ‘utomstående’ bör tolken återge samtalet om det berör det ämne tolkningen avser.”
Under samma paragraf står också att “parterna ska tala till varandra och inte till tolken”.
Det händer ibland att personer som är ovana vid skrivtolkning talar direkt till tolken och formulerar sina meningar ungefär “fråga henne om hon har tagit sin medicin”. Vi brukar då be personen att tala direkt till tolkanvändaren.
Det händer också att personer ibland försöker tala över huvudet på tolkanvändaren – eftersom tolkanvändaren har sämre hörsel.
“Det här behöver du inte skriva”, kan en uppmaning till exempel låta.
Men, som “God tolksed” ger vid handen, är det varje tolks uppgift att skriva allt som sägs. Allt skrivtolken hör – så länge det inte är mummel eller dylikt – ska också återges. Om någon säger något elakt om tolkanvändaren, till exempel “Jag tycker att Anna är påfrestande när hon ifrågasätter mitt ledarskap”, är det således tolkens uppgift att skriva det – hur obekväm situationen än riskerar att bli.
Den enda som har rätt att bestämma vad skrivtolken inte ska återge är tolkanvändaren själv.
